måndag 18 maj 2015

Tiden står still eller en enorm milstolpe avklarad?

Ja ni gott folk, vad ska man skriva när orden saknas eller när själen vill ventilera? 
Låg där vaken åter igen, som många andra nätter sömnlös och tänkte medan smärtan ilade ända ner i benmärgen. Oj klockan hade slagit över till 00:01, vilket innebar att jag hade gått in i V.40!!! Det slog mig där och då "herregud, jag ska ju bli mamma" och hur dessa dagar har passerat månad in och ut. Så är den sista tiden segt som i fiskelim (vad det nu är) eller är detta en enorm prestation. Det är väl bara upp till en var och avgöra och jag "vet" det är värt allting i slutändan. 
Så hur laddar man mentalt för ännu ett besök på specialistmödravården efter flera dagar med förvärkar och inget mer har hänt efter hinnsvepningen. Tänk om det "står still" än och dom fortfarande inte kan påskynda? Vad ska jag ladda med för nya tankar för denna dag då? Hur orkar jag med mig själv till att börja med? Jag måste ju vara det bästa sällskapet som finns, som inte ens vill se andra, eller? 
Grabben bökar runt där inne så man kan tro att han har en rugby match för sig eller så tror han att bästa vägen ut, är att klösa sig fram genom skinnet ;) Han verkar i a f gilla Fur Elise har vi konstaterat och kanske inte så konstigt med tanke på hur mycket musik hans pappa har spelat genom hela graviditeten.
Ska som sagt till sjukhuset igen, fast först kl.16 har jag tid. Men om jag nu tillåter mig själv och bli irriterad, så är det inte humant att behöva åka kl.13.55 redan för en resa på 1.5 mil höggravid.
Känns som mitt vänstra ben har gått av, ja det är ju ingen ovanlig känsla vad det gäller endometrios i a f. Är väl lite mer extra tyngd som förvärrar det hela.
Jo så jag sover i snitt 2 timmar om nätterna, resten av tiden så är jag nog rätt gnällig. Inte speciellt sugen på saker längre, möjligtvis mina pantteri godisar som är i BB-väskan :) 
Beställt två amningsbh idag i a f, men det är då inte lätt att hitta rätt kupor. Tänk att en annan skulle få sånt problem, hmmph Nåja, så det blev en sportig modell till mina mjölkkannor. 
Vore ju i för sig, på tal om att inte vara sugen på saker...ganska så gott med kinamat men jag tror inte dom serverar sånt på anstalten eller på sjukhuset. 
försökte luta mig fram för och ha en annan ställning att skriva i men tji där fick jag. Det gör för ont att ens luta mig och det enda som kan va något behagligt är väl sidorna än. Även om de också börja bli utnötta som en gammal skinnsoffa. Men vad gör det i slutändan när man får hålla sitt lilla mirakel <3
Det är bara det här med (Ont..ont...värkar...åh det kanske är dags...nähe...ont...ont...ont....sammandragningar...trycker på...ont...det kanske är dags....har det hänt nåt med med kroppen?...lite...lite...ont) Osv ja ni fattar nog vinken utan att jag ska behöva nöta ut plastknapparna helt. 
Tror jag mest svamlar idag, bara för att komma någonvart med mig själv, värken och dagen. Duschen hägrar än, men den biten lär jag ju orka göra själv. Tror man blir så här koko bara av snigelsömn eller så är jag bara mig själv. Fan man är ju inte klok och borde inte dela sina inlägg heller men Hey vad gör det om hundra år?
Nåja, jag lär nog ändå gå hitta något att påpälsa mig med efter duschen. Önskar er en trevlig måndag och ett jätte grattis till lillasyster som fyller 29 år idag ONNEA <3 


måndag 11 maj 2015

V.39 Känner mig konstig

Måndag och vecka 39 (38+0) idag och jag känner mig jätte konstig. Vet dock inte vad det är och inlägget är nog mest bara till för att distrahera mig själv. 
Har haft typ "frys attacker" några ggr, mina förvärkar som höll på i timmar både fredag och lördag har lugnat ner sig. lördag trodde jag att jag skulle avlida av smärta och dum som jag var så ville jag inte åka in med rädslan om att ändå inte få något mot smärtan. Har lärt mig nu, att jag bör nog visst åka in om det blir så illa. 
Tarmarna verkar leva sitt egna liv också, vet inte om det är det här folk skriver om "inför förlossning". Har ont i ländryggen till och från, sen har jag fått nån konstig värk på sidorna av höfterna eller bäckenet kanske det heter. 
Har som sagt ny tid hos bm på onsdag, för ny undersökning och om det går att påskynda förlossningen då. 
Det börjar bli jobbigt med att inte veta vad som sker i kroppen och jag har försökt och göra frid med mina inre tankar och rädslor. En förlossning är ändå inget jag kan styra och inget tillfälle eller dag är perfekt, utan det sker när det sker. Klart lite rädd är jag ju eller ganska mycket för "när det väl sätter igång" men det är nog själva tankarna, att man inte vet hur man kommer reagera.
Magen är tung och har sjunkit ännu mer nu och jag går som en pingvin. Har svårt att sitta still när jag får denna "konstiga" känsla som jag inte kan sätta fingret på.
Jag kan erkänna att igår gick mitt begär över till verklighet, på vad jag ville äta. DISKSVAMP! En ny och ren sådan så klart och jag vet inte varför jag hade fått för mig att den skulle vara ljuvlig. Det är själva skumgummit som jag ville tugga på. Hade lika gärna kunnat varit en ny duschsvamp eller en bit madrass hahaha herregud vilka tokigheter, men det är sant, Jag tugga och sög på den där svampen säkert i 2-3 timmar innan jag fick ge mig. Jag hade nog annars tuggat den till molekyler, om jag hade fortsatt.
Tappa känseln i höger handen och armen är bara värre också, det är inte mycket som behövs innan den domnar bort och värker mer nu också.
Sambon va hemma på lunch idag, så det va skönt med sällskap en stund. Har faktiskt vilat nästan hela fm idag, så jag sov så dåligt igen. Solen kom fram en stund också och våren har färgat med sina underbara gröna färger i naturen. Igår var vi till min sambos brors grav och hälsade på och passade på ta en biltur. Sen handla vi hem lite mat och gjorde milkshake. 
Det är ändå helt otroligt hur värken stillade sig från lördagen, när smärtan började vid 13-14 tiden och var så helsikes intensiv hela em och fram till ca kl.20 på kvällen. Jag har inget minne av den kvällen, kan jag säga. Så ont hade jag och jag vet jag satt på toan och grät.
Nu börjar tarmen göra ont igen och ljumskarna, så jag tror jag får börja runda av. Eller så är det inte tarmen, utan värken från magen?
Får väl se hur resterande dagen blir, om jag får se Finlands match i hockey vm idag eller inte. Annars ska vi ut och handla hem nån mat och kolla på matchen bara. 
Jag måste bara som mål ta mig in i duschen en sväng känner jag och byta kläder, även fast jag kan gå i mjukisar. Ja vi får väl se vad jag orkar och om värken utvecklar sig något.

Ha en skön måndag och idag säger vi Stort Grattis till min plastmamma Pirjo som fyller 65 år <3

onsdag 6 maj 2015

En sammanfattning av graviditeten. V.38

Först och främst ska jag säga, Wow vilket upplyft med läsare sen jag skrev inlägget förra månaden. Med nästan 1300 läsare, hade stapeln skjutit i höjden utan att jag själv har ens orkat kolla bloggen. Hoppas intresset har berott på läsning i sig och inte att snoka eller försöka skada för egen vinning?

Så då är vi i V.38 (37+3) idag och igår träffade vi läkaren för och diskutera en ev igångsättning. Men så blev det inte, trots min hemska smärta. Då läkaren tänkte på barnet i första hand och min kropp är inte riktigt så redo som vi ville. Det har gått framåt på en vecka med stenhård bakåtlutad livmodertapp, till mjuk och i mellanläge. Så han kan komma när som helst av sig självt, men kan även gå över tiden, beroende på min kropp. Men då får dom ta ny ställning och jag har ny tid hos bm nästa vecka, för och kolla hur det går om inte det här hänt nåt tills dess. Grabben i magen mår bra enligt läkaren, väger strax under 3kg nu enligt hans beräkningar. 
Jag har mycket sammandragningar och förvärkar bara och han ligger fixerad, så värken är konstant. Ibland värre så psyket inte riktigt orkar med och citodonet hjälper inte ändå. Ang psyket så återkommer jag jag till detta ämne. 
Tarmarna har lekt lajban de senaste veckorna och varje gång jag får värkar så blir jag jätte gasig eller dålig i magen, inte så jätte kul direkt eller intressant att läsa men det är min verklighet. Samma ständigt näsblod varje dag, till den gräns att jag inte kan andas. Min högra arm domnar bort varje dag sen en vecka tillbaka ca, tydligen pga tyngden av magen. Akupunkturen är avslutad nu då jag har inte lång tid kvar till bf och min bm som har hand om detta, har semester. Jag saknar henne faktiskt, då det blev en vana och ses minst en gång i veckan. Sen hjälpte det ju lite till och från med värken, men det va en social stund samtidigt i min vardag.
Jag känner mig väldigt ensam om dagarna men även för jag inte varken kan eller orkar röra mig speciellt. Går jag längre, så får jag värkar. Har köpt hem ett pussel som jag slåss med för tillfället. Jag älskar ju pussel men jag lyckas inte riktigt böja mig över bordet så jag ser bitarna ordentligt haha.
Jag har haft besök av vänner och familj, vilket har gjort otroligt mycket ända in i själen, 

Så nu kommer vi till psyket och resan genom graviditeten. Ni som följt mig genom åren och det jag skrivit om kommer säkert förstå bättre. Jag har tänkt mycket på hur hela livet tog en totalvändning när jag träffade min livskamrat och själsfrände för snart ett år sedan. Hur man har upplevt saker, som kanske sker på ett 10 års perspektiv i vanliga fall. Men de här så kallade 10 åren, vad är såna värda i år, om det ändå är falskhet? Det var där mitt liv tog vändning i att hittat någon, jag valt att lita på och tro mig, mina gravid hormoner har spökat med mig säkert tusentals gånger. Ganska så enorm omställning från att ha levt själv,med en stabil grund och hittat sig själv, till att gråta för anstalten får in en röd traktor och detta var inte min sambo. (Alltså min sambo brukar låna hem en gul traktor från jobbet och en dag, satt jag på toa och hörde traktorljud. Hade skitont och kutade ut, så såg jag det var en röd jäkel som åkte in på anstalten...vad gör jag då? Jo börjar gråta hysteriskt. Ungefär så menar jag). 
Så inte bara den överväldiga känslan av att jag fann kärleken, vi flyttade ihop, firade semester, jag blev gravid mirakulöst, jag sa upp mig från mitt fasta arbete i Uppsala, skaffade nytt jobb, blivit opererad, trampats med mediciner, gravidhormoner, förändring av kroppen osv
Det har varit tufft i perioder och det kan jag inte förneka, då min smärta är så extrem att leva med. Jag gillar inte mig själv när jag blir arg eller irriterad och försöker komma ihåg och be om ursäkt, då jag är faktiskt väldigt snäll av mig annars. Bara det att man inte kan känna igen sina känslor har satt sina spår och jag försöker finna mig själv i rollen att bli mamma. Jag har mycket rädslor och tankar däromkring också, då jag vill ge vår son det allra bästa. 
I och med när förvärkarna började för x antal veckor sedan, så blev jag mest rädd och kroppen eller hjärnan kanske det var som skrek "jag är inte redo" men så har jag fått gå igenom allt som farit genom mig och att "inte förstå" detta är på riktigt nu. 
Min tanke var innan helt ärligt också, att jag ville verkligen känna och gå igenom en graviditet och innan jag träffade sambon, hade jag nästan gjort frid med mig själv att "leva som barnlös". Jag hade inte bara sjukdomen emot mig, utan jag ville inte lita på någon eller ge mig in på den resan ens...innan han min teräsmies, klev ur bilen på min 32 års dag, för snart ett åt sedan. Jag älskar blicken han hade och det lite nervösa garvet. Så om tre veckor har det gått ett år och jag hoppas vår son ligger i min famn då. 
Så hur tacklar man alla rädslor, förstår vad som ska hända, börjar ta hand om mig själv bättre (bli lite mer egoistisk för jag inte orkar), den överväldigande känslan om vad som ska bli, förlossningsrädsla (den i sig är inte så stor, mer att jag vill barnet ska må bra), vad det är som egentligen kommer hända, min sjukdomsförlopp efteråt (hur blir det med smärtan, behandling osv). Men så finns ju allt det här positiva att bli mamma för första gången, att få hålla sin son, första sommaren med vårt efterlängtade barn ja ni förstår nog själva. 
Så det jag "måste" göra för mig själv är att sakta ner på tempot, jag behöver inte gå runt hela huset 300 ggr eller egentligen ens ta disken, då det gör fruktansvärt ont för mig att böja mig. Det går att överleva med det mest basala och som att jag inte har en enda amningsbh, ja det kan jag beställa på nätet. Jag måste sluta pressa mig själv att ens orka handla, för hur många höggravida i sig åker och storhandlar? Jag får se ut som en skabbråtta, oavsett om vattnet går eller om jag vill sitta med mitt pussel. Jag får tycka det är jobbigt och jag får faktiskt sakta av tempot som bonusmamma också. För jag märker ändå i mitt hjärta, vad jag har gjort och gör för dessa ungar dagligen och när du får det här lilla tillbaka, så får man en hel del av sig själv. Att höra "jag vill vara här med dig och bebisen" Ja dom är mitt liv och som mina egna. Bara att jag inte orkar med i samma tempo just nu. 
Så vårt kök ser ut som ett bombnedslag just nu, vad gör det? Diskmaskinen fick jag i a f igång, så det är dagens bragd. Sen att jag vill koka färskpotatis och grilla kött, är väl lite väl långt mål att nå. Jag kanske inte törs gå på promenad en bit på grusvägen? Nog för min mobil alltid är med.

Herrejäklar vad jag har att skriva om....orkar du inte läsa så får du stänga ner sidan nu...om du inte redan har gjort det ;)
Jag är inte riktigt den som bara skriver någon rad, utan jag är en känslomänniska och har alltid varit mycket för att skriva. Minns dom sa det i gymnasiet också att jag borde bli författare istället. Mitt skrivande handlar egentligen mest bara om ärliga känslor. 
Så hur ser denna vecka ut? Överlevnad, mat (är besatt av munkar och kesella just nu), försöka få i mig tillräckligt med mat, då värken hindrar mig mycket från att äta. Sakna ihjäl mig efter sambon på dagarna, bygga mitt 1000 bitars pussel, faktiskt inse att åka in till förlossningen om smärtan är ohanterbar eller värkarna sätter igång. Om det går, ta mig en kortare promenad. Hänger väl säkert en del på både facebook och twitter (Länk finns på första sidan, vore kul och diskutera med andra i samma sits) Minns dock inte lösenordet till fb just nu, så är mer på twitter. )

Med några kanske kloka eller valvalda ord, men min erfarenhet och hur jag uppfattar det hela och de jag haft kontakt med under graviditeten med endometrios. Att har du en "underbar" graviditet, passa på och njut, om du ändå kan röra dig på promenader, ta dig till ställen själv, inte har speciellt ont osv Njut för sjutton! Min graviditet i sig har inte varit komplicerad och har gått bra hittills, som läkaren också var nöjd med, med tanke på min sjukdom. Det är egentligen "bara" den dagliga smärtan som jämförs med förlossningsvärkar och bryta ett ben, varje gång, jag får ont. Vi med endometrios har en ökad risk för förtidig födsel tack vare diagnosen och det är inget man kan ro för eller att vi ofta har mycket förvärkar tidigt. Visst har jag också blivit desperat och googlat efter "mirakeldrycker och husmorstips" när smärtan är som vidrigast. Men kan man ge sitt ofödda barn de bästa förutsättningarna och ha en något utvilad kropp innan förlossning, varför påskynda? Eller är livet i sig en tävling? Jag försöker bara samla energi nu och slappna av med värkarna. Jag får försöka lita på sjukvården att de hjälper en om det behövs och inte går. 
Ja viist, jag är slutkörd och orkar inte mycket mer. Det kan jag erkänna! Och folk kan säkert tycka och tänka vad dom vill. "Varför skaffar man barn om man bara gnäller, har ont, inte orkar, har en sjukdom" osv Jo, för att livet är en gåva, ett mirakel i sig och att vi har av kärlek skapat vår grabb, som är så efterlängtad. Många med endometrios kan inte få barn eller har turen att lyckas först många år efter, eller via IVF. 
Så som jag skrev i början, att ni som har varit med genom åren, vet varför jag har förståelsen och inte ser saker förgivet. Jag är bara förbaskat lyckligt lottad över det liv jag har i min mage och min älskade sambo. Men oavsett på livets vägar, så vore jag ingenting om det inte var för dels, visst min Finska mentalitet, SISU, men aldrig glömma de som funnits där de svåraste dagarna, precis som de lyckligaste!

Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer...Så nu får vi se om nästa inlägg kommer från BB eller när det blir. 
P.s jag älskar dålig humor, så hörs vi på twitter eller fb, så bli inte förskräckt ;) 

tisdag 21 april 2015

V.36 tankar och funderingar genom graviditeten

Så då är man inne i den sista fasen av graviditeten, igår klev jag in i V.36. Vägen hit har varit tuff, känslosam, alla gånger underbar trots smärtan då vårt hjärta är allt jag någonsin önskat. Lilleman mår bra enligt bm och läkare efter alla kontroller, det är värre med mig som blivande mamma.
Jag har inte orkat skrivit något även om jag hade önskat att kunna lägga energi på bloggen men det finns visst de som drar nytta av andras olycka och gör detta till skvaller men vet ni vad, detta är mitt liv, min sjukdom, graviditet osv och jag kommer aldrig sluta stå för den jag är och du har ingen rätt att döma ut mig eller min hälsa!
Så av 36 veckor har jag haft en "helt smärtfri" vecka. Jag har satt ut allt morfin för en månad sedan och får ta citodon just nu som inte hjälper mycket alls. Inatt har jag sovit högst en och en halv timme. Tankarna blir mörka och man vet inte hur man orkar sig dagarna igenom. Jag försöker hitta ljusglimtar när smärtan är som värst men jag har även bra barnmorskor och läkare, som hjälpt mig på vägen hit. Först tänkte jag att "man får ju inte skriva så, för allt ska vara så underbart" men nej vet ni vad, jag önskar inte ens min värsta fiende endometrios (inte för jag ens orkar ägna energi till att ha fiender). 
Idag är det akupunktur på nytt hos Ellinor, hon är rolig och får mig att le de dagar jag kan skratta eller så behandlar hon mig trots jag gråter. Men hon har en underbar personlighet, så jag gillar henne jätte mycket! Min ordinarie bm Mona på specialistmödravården är jätte grym, för hon lyssnar och hjälper mig sen har hon glimten i ögat trots jag har en jobbig graviditet. Min läkare här heter Johannes och jag har inte kunnat får bättre hjälp hittills och han har gjort en bra förlossningsplanering tillsammans med mig och sambon. Han tycker inte jag ska behöva lida genom graviditeten, vilket gör mycket. 
Idag är jag mest bara ledsen, trött och förstörd. Jag måste ta upp om smärtlindringen och sömnbristen. Jag har mycket förvärkar sedan veckor tillbaka, grabben är fixerad sen ca två och en halv vecka. Han har vänt sig för många veckor sedan och sedan fixeringen har smärtan bara ökat.
Tog mig ett andetag eller två, tittade efter och tänkte vad har jag skrivit egentligen men det kan inte hjälpas med en sån känslobubbla. 
Jag har en underbar sambo som stöttar mig dagligen, jag kan ju tycka synd om honom som får vakna av mina smärtattacker och förvärkar, då han måste upp tidigt till jobbet. Men jag hade inte klarat mig själv efter denna väg och med alla hormoner, känslor och tankar som uppstår. Jag har liksom inte orden för att beskriva min livskamrat/lillemans pappa. Det finaste är vad jag känner för honom och jag försöker visa det varje dag. Jag kan låta tjurig ibland och försöker komma ihåg och ge en förvarning "om jag har en jobbig dag". Det kanske är det jag ska koncentrera mig på, att när det är som värst så ska jag tänka på hur det känns i mitt hjärta när jag tänker på min sambo. Jag älskar ju rosor, gärna typ eld färgade, det är nog ett hav av blommor när jag tänker på honom. Vårt barn delar så klart denna sommaräng, jag vet bara inte hur han ser ut än men jag känner redan oändlig kärlek.
Jag har bara jobbigt med att sambon måste till jobbet, larvig kanske då jag vet han måste arbeta men en del av mig blir som en trotsig treåring. Kan erkänna jag har börjat gråta några gånger han har åkt. Typ som att bli lämnad på dagis, fast man inte vill ;) Men då är det bästa när jag ser hans blick, när han kommer hem, min stiliga älskling <3
Nu har visst lilleman hicka igen, det är vanligt i slutet på graviditeten då dom övar sig på andas och sväljer fostervatten tydligen. Ja jag får läsa på rätt ofta, då jag inte kan speciellt mycket om detta. Därför jag är så glad också för det sociala nätet vi har, familjen, vänner och bekanta som jag kan fråga. Jag vill då passa på att tacka redan nu i botten av mitt hjärta, alla som hjälper mig dagligen, hälsar på, alla hälsningar, samtal osv. 
Har svårt att sitta still, värken påminner åter igen om hur det känns när jag har "börjat blöda" den grymma smärta som pressar organen ner till. Jag tappar fotfästet och verkligheten, vill gömma mig och fly när det blir som värst. Jag behöver få vila! Jag knatar runt ofta i huset, i jakten på att smärtan ska ge sig till ro, man vankar fram och tillbaka. Till och med så jag blir röksugen väldigt ofta än och "vill röka" men det har jag inte gjort sen 16 september förra året. Men jag tycker det är bra att säga det högt när jag blir sugen, jag kan till och med tänka ibland när folk står ute vid sjukhuset, mataffären osv att jag ska gå ta deras cigarett Haha. 
Jag har haft enormt sug efter lax, ägg, frukt, tårtor, morotslåda, sura saker, korv, piggelin, sandwich mest genom graviditeten. Man bara måste ha! Vikten har det mesta satt sig på magen, en del på rumpan och låren, även om brösten har ökat ett antal kupor. 
Jag kan tyvärr inte avsluta inlägget som jag ville med alla tankar, då smärtan är för hemsk just nu för att koncentrera mig och jag lär ha energi att komma iväg på akupunkturen. Taxin skulle komma kl.11.00 så det är ju ändå rätt snart.
Sambon ringde hem nyss, hade ändå tänkt och ringt honom. Fan jag ville inte ens lägga på, kände mig jobbig och dryg...sen blev jag ledsen åter igen. Tänk att man kan sakna någon så mycket, men älskar man så älskar man!

Over and out...bubbel och sparkar!
Ha en trevlig Valborg nästa vecka och njut av vår värmen som sprider sig genom landet.
Vår son i V.32 <3 

måndag 2 februari 2015

Vecka 25 vårt lilla mirakel

Idag går jag in i vecka 25 och är inne i sjätte månaden redan :D Tiden har gått relativt fort och även fast jag har tänkt många gånger att fortsätta skriva så har det bara inte blivit av. Våran son är beräknad till slutet på maj och hade vid rutinultraljudet i december vuxit som han ska. Magen har börjat ta riktig rund form, mina gamla kläder kommer jag inte alls i, om det nu inte är någon större blus. Fått bytt storlek i mammabyxorna och bh några ggr men jag kan inte annat säga att min mamma kropp är vacker. 
Jag tänker mycket nu när jag själv ska bli mamma och att ens föreställa sin dröm bli sann, är overkligt än- Jag kan känna våran son sparka varje dag och när han försöker rulla runt men på något sätt så förstår jag inte riktigt ändå. 
På vägen har det blivit som ett identitets sökande i min "roll som blivande mamma". Det tog ett tag och komma underfull med att det var för små kläder som gjorde mig fruktansvärt obekväm. För om jag ser mig i spegeln och ser min mage, så är det bara ren glädje. Visst jag har väl sett ut som ett troll i många månader nu, fått typ tonårs acne som först nu börjar lätta, håret blir lättare flottigt, jag kan knappt raka benen, fått en mörk rand på magen osv.
Men det som i grunden mina tårar och sorg har handlat om är endometrios smärta! Jag är alltså i vecka 25 idag (24+0) en graviditet varar 40 veckor, varav två veckor innan ägglossning räknas in i dessa veckor. Jag har haft en vecka då jag var nästintill smärtfri, jag har alltså haft ont i 23 veckor nu och smärtan har bara blivit värre. Men jag har aldrig ångrat vårat barn eller att vara gravid. Däremot är smärtan påfrestande att leva med och jag tror med stor sannolikhet att utöver endometrios smärtan så har jag fått svår foglossning. Kan bla vakna upp mitt i natten av att jag har så ont i bäckenet och ena benet, att det inte går att röra sig för det för så ont. Sambon brukar då hämta min smärtmedicin och knåda på höften/benet och vända på mig för och underlätta. Jag kan heller inte klä på mig själv vissa dagar, att gå ut och gå eller gå en längre sträcka, eller om jag ens kommer upp ur sängen. Så jag har verkligen en underbar sambo/livskamrat som hjälper mig på bästa sätt. Det är många tårar som rullat ner för mina kinder, för jag står där handfallen och får inte på mig ett par byxor eller för smärtan är så grym att situationen blir ohanterbar. Jag har heller knappt inte kunnat ordna varken middagar eller lunch men "det ordnar sig" säger han bara och tittar på mig med sina snälla ögon. Sen är han ju inte "bäst" bara för att han tar hand om mig för att jag har ont, utan det är personligheten i den mannen jag blev förälskad vid. Det är empatin och förståelsen i livet, sättet vi ser på varandra och försöker vara mån om varandra.
 Att skaffa barn är ingen självklarhet i många fall och även om min längtan fanns där sedan innan vi träffades så var inte detta något självklart. Dels så ville jag ha barn med han jag vill leva med resten av mitt liv med, men även med han som jag vet inte kommer att svika mig eller barnet. Ja att han har barn sedan tidigare var också att ta hänsyn till, då ingenting här i livet är enkelt men är man två som älskar varandra, då är nog ingenting omöjligt när det väl händer. Kommunikation och våga prata med varandra låter kanske som en klyscha men det finns ingen man som jag har någonsin kunnat eller ens velat prata med som min sambo. Det är inte alltid lätt att förstå varandra men det gäller bara att förstå vad den andra menade. Och ibland så vet jag inte ens själv vad jag skriver om, utan att det lät jätte bra i mitt huvud hahaha. 
Jag börjar nog tappa koncentrationen när jag ser att hans arbetsdag börjar ta slut och jag får snart krama om min älskling. Det är så skönt och längta efter någon man verkligen älskar! 
   Och så en n viktigt mening bara till er läkare: Säg aldrig till en kvinna med endometrios att skaffa barn, så blir det bättre! Vissa av oss kan inte ens få barn/bli gravida. Det är heller ingen garanti för att man ska bli smärtfri och säg för i helvete inte "du är gravid, du kan inte ha ont". 
Så herr/fru doktor, om du själv inte råkar ha en buk full med endometrios, cystor som spränger dina äggstockar, sammanväxningar i diverse organ, samlagssmärtor, en värkande pulla, en tarm som känns som den ska explodera för du behöver bajsa, så ont i bäckent, ryggen eller benen att du inte ens kan gå osv då ska du ta mig fan inte gå prata om något du inte vet ett skit om. 
Sitter och tänker på att jag skulle gärna vilja gå ut och handla själv eller orka ta en promenad. Att läkarna sa redan tidigt i graviditeten att jag kanske inte ens kommer kunna komma upp ur sängen, kändes som en överdrift till för några veckor sedan. Jag tänker på att jag vill göra hemlagade hamburgare med cheddar ost...Ja jag ska nog sluta vid här innan inlägget blir allt för rörigt.

Pöss på er då!


måndag 27 oktober 2014

Vi ska ha barn!

Kunde nog inte komma på en bättre rubik för att avslöja att jag är gravid :) Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle skriva så ni förstår. Rökningen nämnde jag nog om redan så med denna vecka, har jag inte rökt på 7 veckor! Slutade så fort testet visade positivt.
Detta är ett riktigt mirakel i sig, inte bara att jag träffade mannen i mitt liv och att vi två blir tre. Utan också även för min endometrios diagnos.
Vi har båda fällt ett antal tårar idag av lycka och jag befinner mig i någon overklighets värld idag hihihi. Nä men verkligen och se våran lilla böna sprattla runt för fulla muggar och se hjärtat slå för full kraft. Det var ett magiskt ögonblick och tårarna bara rann.

 
 Ett liv är komplett när man träffar den rätte <3 Jukka <3 Att jag skulle finna denna lycka är ett mirakel i sig...Vårt liv tillsammans har fått sig ytterligare ett miraket, då vi två blir tre i slutet på maj Lyckan är total och att se vår lilla böna sprattla, fick fram riktiga lyckotårar Du är allt! Större kärlek än så här finns det inte och orden räcker inte till <3

Så ja jag saknar orden just nu men är mer än lycklig och detta vill jag dela med alla er läsare! Jag återkommer vid ett senare tillfälle om saker kring graviditeten, endometrios osv.

måndag 20 oktober 2014

Måndag 20/10 lite värk, gulaschsoppa och tankar

Ja då är oktober månad snart över och det händer väl en del i vår vardag :) Har hunnit vara på arbetsintervju som jag hoppas ska löna sig till ett nytt givande arbete. Varit på vikarie utbildning för timepool här i Eskilstuna, det va rätt trevligt. 
Tillbringat lite tid med Sari i veckan som var och försökt småpyssla här hemma. På fredag ska vi ha "halloween fest" för ungarna, eftersom dom inte är här nästa helg. Menyn kommer bestå av spindel pasta, mögel mos med björn bajs, äckliga fingrar och hundbajs till efterrätt. För att inte glömma en blodig hand i bålen ;) Hittade lite inspiration från google, så får hoppas dom blir nöjda. 
Värken har varit lite bättre veckan som var men har ju behövt ta medicinen varje dag och vb medicin vissa dagar. Det är tur man har så förstående sambo och han är verkligen ljuset i mitt liv. Att kunna kommunicera är jätte viktigt, vilket är så skönt att vi kan för att undvika missförstånd och så klar lär man känna varandra bättre för varje dag.
Igår var två kollegor från Uppsala jobbet och hälsade på, jätte kul! Tack för titten Minna och Liisa, det gjorde mycket för mig :)
Sambon har haft jour helg igen och fått åkt på större arbeten, bla en källarbrand så nu har han rätt ont i lungorna stackaren. Men nu blir han ledig istället nästa helg och det ser jag fram emot.
Lite väl tråkig händelse är att min bonus/jobb-mamma krockade med en älg och hamnade på intensiven med en högersidig hjärnblödning. Åkte dit och hälsade på dagen efter och änglarna har varit med kan vi säga, då bilen är i molekyler. Så nu hoppas jag att hon återhämtar sig väl, så jag får ha kvar min mamma länge till <3 Här är artikeln tror jag: http://salaallehanda.com/nyheter/heby/1.2682184-det-tog-tvarstopp-mot-en-vagbank
Nu ringde smärtcentrum precis från akkis, ska förklara vid ett senare inlägg bättre om detta. Mår väl inte riktigt kalas idag men ändå vill jag så gärna baka bröd, Mmm :) Blir i alla fall gulaschsoppa till middag idag så det vore inte så dumt med nybakat bröd till. 
Förutom brödet så ska jag göra i ordning lite trolldeg sen, så jag kan pyssla med ungarna till halloween festen. Köpt hem lite karamellfärger så vi får väl se vad det blir för pynt.
Skriver nog ett nytt inlägg nästa vecka i positiv anda hoppas jag ;) Tills dess kära läsare, så får ni ha det så gott.

Kram